När jag pratar om grundning och övande av grundning i varje stund, när man sitter, står, går, springer, arbetar, lagar mat, kör bil, motionerar osv så möts jag ofta av kommentaren att vi inte behöver tänka på hur vi går och springer för “det sker väl automatiskt” så vi kan tänka på annat under tiden.
Ja jag tror att det skulle kunna vara så och det kanske borde vara så om vi fungerade som människan har potential att fungera. Vi borde ju kunna vara som en katt som ju inte behöver tänka att han/hon släpper ner tyngden i fötterna när han/hon går.
Men det finns en stor skillnad på oss och katten. Likhet också eftersom vi också är ett djur och har liknande system med nerver, muskler, hjärna som avläser och tolkar signaler från muskler och leder och skickar ut ändamålsenliga signaler för bästa möjliga funktion och balans.
Men fungerar vårt system för varseblivning av var vi har vår kropp optimalt? Om man ser en katt gå på en diskbänk full med glas och tallrikar så kan man se hur graciöst och mjukt katten med lätthet passerar alla glasen utan att riva ner ett enda trots att han/hon har fyra ben och fötter att hålla reda på. Katten verkar göra det helt utan ansträngning och ser inte ut att bli att bli spänd av koncentrationen. Katten använder också sin kropp till ganska krävande fysiska prestationer t.ex att hoppa upp på något många gånger högre än sin egen kroppshöjd utan att det verkar slita på kroppen.
Vad är den största skillnaden mellan oss och katten?
Jag tror det handlar om att katten inte fyller sitt “mentala rum” med tankar, inre stress i form av olösta problem, oro eller planerande inför morgondagen eller grubblerier om vad som hänt tidigare i livet som vi så ofta gör. Katten har förmågan, kanske pga friheten från belastande tankar som tar utrymme, att vara närvarande i nuet och både varsebli sin kropp och det som är utanför kroppen. Katten har ett så tomt (eller fritt, rymligt, öppet) “mentalt rum” så den kan hela tiden, i varje steg, uppfatta var den har sina tassar och var de placeras i förhållande till föremål/hinder. Då behöver inte katten medvetet öva sig i grundning för att balans och självreglering av systemen i kroppen ska fungera.
För oss däremot, är det svårare. Jag tror det främst beror på att vi tänker för mycket. Tänkandet är en gåva vi människor har men om det blir för mycket så vi blir stressade av det och det hindrar vår förmåga att varsebli vad som faktiskt sker i kroppen, så är nog tänkandet en riskfaktor också, en bidragande orsak till att vi får problem med våra kroppar i form av spänningar, värk, belastningsskador, artos osv.
Dessutom har tänkandet en hög prioritet i vårt samhälle. I skolan t.ex så värderas de teoretiska ämnena högre och de mer praktiska ämnena minskar i omfattning. Vi får lära oss att sitta stilla och läsa och tänka och skriva som om det vore betydligt viktigare än att lära oss att ta hänsyn till våra kroppar och deras funktion. Det bortses från behovet av att ibland vara fri från tänkande och krav på att göra och prestera och istället få uppleva vilken vila och glädje det kan ge att “bara” vara……….
Men vi har alla en kropp. Och vi “är” alla en kropp, inte bara en kropp, men också en kropp, vår kropp är en del av oss själva och en del av vårt varseblivningssystem. De signaler vi får från våra kroppar har stor betydelse för vår förmåga till glädje, för att kunna känna välbehag, att kunna njuta och vila. Om vi känner obehag från kroppen eller att den känns stel eller spänd eller t o m har ont någonstans i den så påverkas vi negativt så det kanske höjer vår stressnivå eller vi blir trötta osv.
Jag tror vi skulle må bättre av att vara mer som katten, att vara närvarande i vad som sker i kroppen så att den ges möjlighet att fungera på bästa möjliga sätt utan onödig ansträngning. Men hur kommer vi dit om vi är stressade, trötta, spända, upptagna av tankar?
Jag tror inte det räcker med att tänka att gången sker automatiskt och reglerar sig själv om vi, som de flesta av oss, har gått i många år med huvudet fullt av tankar vilket lett till att vårt rörelsemönster blivit påverkat på ett negativt sätt. Vi har “banat in” ett rörelsemönster och en hållning som blivit “normal” för oss och som förmodligen upplevs som normal men som troligen pga nedsatt varseblivning (när vi tänkt istället för lyssnat på kroppen) blivit mer”låst” och spänt än vad som vore optimalt och välfungerande.
Därför tror jag att vi är många som behöver öva oss i grundning när vi går och står. (Och när vi sitter och gör annat också). När vi flyttar fokus från tänkandet och planerandet framåt osv till att känna hur vi sätter i hälarna när vi går och inbjuder oss låta kroppens tyngd släppas ner genom fötterna, och föreställa oss att den släpps vidare ner i underlaget, så uppstår ofta en vila som påverkar hela kroppen generellt så musklerna blir mer avspända och ges möjlighet att fungera på ett mer ändmålsenligt sätt.
Fokus på grundning bidrar efter hand till en känsla av mental vila, pga att muskelspänningar släpps och att vi får en vila från tankar som annars bara fortsätter.
Testa gärna eller om du redan testat att gå med grundningsfokus, kommentara gärna med frågor eller egna upplevelser och erfarenheter. Min erfarenhet är att om man provar, utan att pressa sig, under en längre tid finns förutsättningar för att komma i kontakt med ovanstående principer.
