Varför öva balans?

Det jag skrev igår om att gå på halka och öva grundning ledde mig vidare till en del följdfrågor. Men jag blev så trött av att efter sjunde försöket ändå inte få till en ojämn kant i höger marginal som jag hade önskat för att det blir mer lättläst, så jag gav upp. Ska försöka släppa problemen med att ordna marginalen som jag vill och fokusera på innehållet istället.

Jag slutade igår med en hypotes om att övandet av ”push hands” (i samband med Taiji Quanövning) kunde leda till bättre balans så man lättare kan gå på hal is och att även grundningsövandet på halkan kunde leda till bättre balans när man blir ”pushad”. En tanke om att man i båda fallen övar sig i att behålla sin grund, att fokusera på ett sånt sätt att man inte blir upprotad, och om man ändå blir det att man övar att vända upprotande signaler neråt igen, att återfå balans.

Men varför öva att försöka hitta balans och kunna stå kvar när någon trycker på en (”pushar”)?
Det kan ju verka som om det skulle vara en sorts tävling eller prestationskrav att förbättra sina möjligheter att stå kvar, som om det vore viktigt att lyckas eller att vinna?
För mig handlar det inte om det utan om en önskan att i högre utsträckning och i fler situationer i det dagliga livet kunna behålla min grund och förmåga att vara i balans, att vara mer lugn och inte bli stressad eller ”upprotad” av allt som skulle kunna tänkas rubba min balans.
När jag går på is är jag glad att slippa rädslan att falla och också att inte falla för man kan ju skada sig ganska mycket så där känns det naturligt att öva och glädjas över framstegen i övandet.

Men om man vill behålla sin grund i andra situationer, t.ex i en relation, ett möte med en annan människa, kanske i en konflikt, då kan man väl öva i den situationen, i stunden, i mötet, på liknande sätt som på halkan? Skillnaden är bara att de upprotande signalerna i det fallet inte är det hala underlaget som kan rubba balansen så man riskerar att falla, utan det som upprotar kan vara starka känslor (som uppstår inom en själv) och verbala ”angrepp” om mötet med den andra personen är konfliktfyllt.
Ja, jag tror man kan öva i varje situation med en inriktning på att inte låta sig upprotas, inte låta sig ”fyllas” eller ”invaderas” av känslor eller försvar mot angrepp utan inbjuda sig att vila och behålla balans så man kan vara öppen så man kan lyssna på vad den andra personen faktiskt säger. Om man går in ett försök att försvara sig (med argument) så minskar det förmågan till lyssnande, man blir mindre öppen för nya tankar och infallsvinklar. I alla fall har jag upplevt det så när jag känt hur jag blivit ”upprotad” och ”invaderad” i situationer där jag inte förmått behålla min grund.

Men jag tror samtidigt att man har större möjligheter att kunna behålla sin balans om man inte låter övandet begränsas till samtal utan också gör det möjligt för kroppen att koordineras bättre så spänningar släpps. Det övandet kan leda till ett hållnings- och rörelsemönster som genererar mindre upprotande signaler, som annars ständigt höjer den generella spänningsnivån så förmågan till lyssnande och vila minskar.

För mig har det alltid funnits en förhoppning och en känsla av att det till synes kroppsliga övandet av taijiformen och ”pushandet” har gjort det lättare och mer möjligt för mig att tillämpa dessa principer i andra mer ”knoppsliga” (mentala; psykiska) situationer som t.ex i samtal med människor som tenderar att rubba min balans. Det samband jag redan på 1980-talet kände mellan ökad ”kroppslig” balans och avspänning och ökad ”knoppslig” (psykisk) balans och avspänning var nog den starkaste motivationen för mig till att fortsätta lära mig och öva Taiji Quan.

Att jag skriver ”till synes” och citationstecken runt kroppslig är för att jag inte tycker att det går att beskriva något som enbart kroppsligt (fysiskt) eller ”knoppsligt” (psykiskt) utan jag upplever mig mer som en helhet där de olika delarna ständigt samverkar och inte går att skilja så enkelt. Att öva stående balans när någon trycker på en är inte bara en kroppslig övning för det är inte möjligt att stå kvar om man tänker på annat eller fylls av upprotande tankar, (i alla fall inte om trycket är kraftigt). Att gå på halka är inte heller bara kroppsligt för balansen påverkas ju av hur man tänker (som jag beskrev igår).