Idag när jag gick från jobbet i mörkret var det otroligt halt pga underkylt regn ovanpå den för några dagar sen nyfallna snön som nu blivit hård och glansig. Det låg som en ishinna överallt på marken och vägen och inte en gnutta sand hade lagts ut. Det fanns inget annat att göra än att gå på det hala.
Men som vanligt var det inga problem att gå trots den extrema halkan trots att jag har ganska hala skor och aldrig använder broddar eller dubbade skor. Kände mig glad över att kunna gå så obehindrat fast samtidigt såg jag människor stappla fram eller gå så långsamt att de knappt vågade ta nästa steg. Undrar ibland vad det beror på.
Jag har två teorier. Den ena är att jag försöker tillämpa grundningsprinciper när jag går och den andra att min balansförmåga tränats upp av alla års övande av den kinsesiska rörelsekonsten Taiji Quan. Eller kanske båda faktorerna samverkar?
Hur tillämpar man grundningsprinciper på halt underlag?
Jag tror att det första man behöver göra är att inbjuda sig att motverka det man inom Taiji Quan kallar ”upprotning” dvs att ”energin går upp” så att man börjar tänka en massa saker och därigenom tappar kontakten med fötterna, grunden. När man går på halka kan det vara tankar på att man är rädd för att ramla eller tankar om hur obehagligt det är att gå på så halt underlag. Om man känner rädsla är det också lätt att man spänner sig vilket ytterligare försämrar balansen.
Ändå verkar folk tro att man kan gå bättre på is om man spänner sig. Jag träffar i alla fall många människor som säger att de har fått ont i nacken eller ryggen för att de spänt sig så mycket när det är halt ute.
Min upplevelse av att gå på halt underlag är precis tvärtom.
Jag har gått på hundpromenader sena kvällar i flera år och inte haft lust att gå på gator med gatljus utan tyckt om den naturupplevelse en skogspromenad ger. Då har det inneburit att jag behövt gå i mörker och på stigar som varit isiga och ofta snö ovanpå isen så jag inte sett vart det varit halt. Dessutom har det funnits en hel del hinder på stigarna, som grenar, stenar och rötter som jag inte sett i mörkret men ändå behövt lyfta fötterna över för att inte snubbla. Lösningen för mig blev att utnyttja min varseblivning, att känna var jag hade mina fötter och när de sattes ner, känna om jag kunde sätta ner hela foten eller behövde flytta den lite över en rot för att den skulle stå stabilt så jag kunde ta nästa steg. Jag behövde inte tänka som jag nu beskriver utan bara känna vart fötterna placerades så anpassade de sig själva efter hindren. Det var fullt möjligt att gå i normal gånghastighet oavsett hur isigt och mörkt det var.
Men jag var tvungen att fokusera på grundningen för att fötterna skulle sättas i neråt uan att glida framåt. Om jag föreställde mig att jag släppte ner tyngden rakt ner genom foten blev det som om kontakten med foten blev helt vertikal så foten påverkades inte av den nästan obefintliga friktionen som annars skulle ha fått foten att glida. Ingen kraft fick riktas framåt, bara neråt, då kunde jag gå utan att halka.
Men det sättet att gå med fokus på att släppa tyngden rakt ner fungerade inte om jag spände mig för då blev hela mitt rörelsemönster stelt och jag låste mig i flera leder vilket gjorde det lätt att halka eller snubbla.
Om jag däremot inbjöd kroppen att vara mjuk och avspänd, och hade känslan att jag samarbetade med tyngdkraften så jag kunde känna hur all onödig spänning släpptes i nacke och rygg och neråt så en vilsam, behaglig känsla uppstod i hela kroppen, då kunde jag gå med bra balans och utan risk att falla.
Halkan idag var ju ett ännu mindre problem då marken bara var lite ojämn och inga hinder i form av rötter fanns i min väg. Det vara bara väldigt halt och jag gick med en känsla av välbehag över hur mjuk och rörlig jag kände mig och gladdes åt kontakten mellan mina fötter och underlaget.
Den första teorin handlar alltså om övande i stunden, kanske man kan kalla det att ha ett konstruktivt fokus, i det här fallet att fokusera på kontakten neråt med marken, att låta tyngden släppas rakt neråt, att vila i kontakten med underlaget istället för att upprotas och tänka att ”oj, nu kanske jag kommer att ramla”. Ett fokus på grundningsövande.
Den andra teorin handlar också om övande, och om den stämmer, så innebär den att långvarigt dagligt grundningsövande gradvis ger en förbättring av balansen, bl a i form av mer effektiva nervsignaler som reglerar balansen och bättre koordinerad motorik, starkare benmuskler etc, men kanske också en förbättring av förmågan att fokusera på grundning och inte låta sig invaderas av upprotande signaler, i detta fall halkan. Så den teorin handlar om övande som redan skett.
Jag tror att övandet jag gjort med mina taijivänner där vi stått och ”pushat” mjukt och lugnt på varandra för att hjälpa varann att hitta vår egen balans och låta kroppen koordineras på bästa möjliga sätt har bidragit. Det har varit en övning i att ständigt ”vända ner” upprotande signaler som ju lätt kommer när någon utomstående försöker rubba ens balans. Ofta har tanken kommit att jag nog inte kan stå kvar, vilket också medfört att det inte varit möjligt att stå kvar för kroppen har då låst sig i ett spänningsmönster som försämrat balansen. Det enda sättet för mig att kunna stå emot ett ganska kraftigt tryck har varit att behålla ett fokus på grundning på liknande sätt som när jag går på halt underlag.
Kanske är det så att övandet av Taiji Quan och Push Hands gör det lättare att gå på halka men också att grundningsövandet när man går på is gör det lättare att stå kvar när man blir ”pushad”?
