Går det att njuta när livet är svårt? Att njuta av livet trots svårigheter?
Ibland blir jag så trött på alla korta enkla råd från ”livscoacher” och hälsoprofeter om att stanna upp och leva i nuet och njuta av det som är, som om det vore så enkelt. Som om det inte krävs nåt annat än att bestämma sig för att vara närvarande så fungerar det och vips är man en lycklig människa. Jag tror inte att det är så enkelt.
Varje gång man lyssnar på ett föredrag från någon som ”sett ljuset” i form av någon metod som kan göra livet lättare att leva kanske man kan känna en viss entusiasm och inse att man har saker man behöver förändra i sitt liv, men hur lätt är det att göra det? Glömmer man inte ganska snabbt de föresatser man hade när man sedan återgår till vardagens rutiner med allt som måste göras och hinnas med?
Kan man öva ”mindfulness” som en speciell avgränsad övning under en dag för att sedan leva precis som förut? Är det någon idé att lägga in ett övningspass i t.ex ”mindfulness” i sitt redan överfulla dagschema om man i övriga stunder under dagen inte försöker tillämpa det man övar?
Om man har ont någonstans eller är ”upprotad” av annat som känns jobbigt och tungt är det inte alltid så lätt att finna någon njutning i närvaroövande, åtminstone har det varit så för mig. Även om jag i stunder när jag är som mest stressad, är känslomässigt upprörd över något, eller har ont någonstans i kroppen förstår att det är då jag skulle behöva öva för att må lite bättre så har jag under flera år upplevt det som svårast att öva i såna lägen.
Kanske går det inte att finna någon ställning att sitta eller ligga i som känns vilsam om det värker någonstans pga muskelspänningar som inte släpper hur man än försöker avlasta och stödja kroppen. Då blir det lätt att min koncentration hamnar i det onda istället för att kunna uppleva en behaglig vila av att följa andningen. På liknande sätt har jag ibland svårt att behålla en känsla av vila och avspänning om något hänt som gjort mig ledsen eller arg. Kanske blir det onda cirklar av att jag i såna lägen ”glömmer” att vara närvarande i min kropp, i min andning utan jag fylls av tankar på det som hänt eller av planerande av vad jag borde göra. Ibland fylls jag så mycket av tankar att det inte finns utrymme att varsebli hur jag andas eller hur jag står och går vilket jag först senare kan känna hur negativt det påverkat mitt hållningsmönster, belastat mina leder och lett till muskelspänningar som det kan ta lite tid att släppa.
Om man ska börja öva tror jag man behöver kunna känna någon form av välbehag av övandet för att man ska orka fortsätta. Om övandet leder till mer fokus på det onda i kroppen eller tankar som tynger så behöver man nog hitta något sätt att öva för att minska det som ”invaderar” eller först öva i stunder när man mår lite bättre. Om man försöker hitta en sittställning eller ett sätt att ligga som minskar det onda underlättar det ju möjligheten att öva och kunna vila. Kanske behöver man fokusera på grundning för att den förhöjda spänningen i kroppen ska börja släppa.
Min erfarenhet är att det är lättare att fokusera konstruktivt i stunder av smärta och nerstämdhet om man övat i mer positiva stunder först och kanske vävt in övandet i sin vardag så man mer eller mindre ständigt har en del av sitt fokus även ”inåt” genom att värderingsfritt och utan önskan om att åstadkomma något speciellt bara notera hur man andas och hur kroppens tyngd släpps ner genom underlaget när man ligger, sitter, står och går.
Men varför njuta? Är övandet av grunding en njutning? Det kanske kan låta överdrivet men jag tror att känslan av välbehag man kan känna när kroppen börjar fungera, när spänningar släpps av att kroppen vilar mot underlaget i god balans kan vara en källa till glädje och möjlighet att njuta av livet även i svåra stunder. Jag har vissa dagar när allt känts tungt och meningslöst efter några timmar i det tunga ändå försökt öva genom att känna hur jag släpper ner tyngden i varje steg när jag går och blivit förvånad över hur jag efter en stunds gående t o m börjat känna hur njutbart det är att gå. Den känslan av att njuta av att gå har ibland uppstått mitt under handlandet av mat inne i affären och plötsligt har jag då också kunnat börja ana en viss känsla av glädje, något jag trott var omöjligt i det tillstånd av nerstämdhet jag befunnit mig. Så för mig har möjligheten att kunna njuta av hur min kropp grundas och den glädje som då uppstått gett mig ett hopp många gånger när jag inte trott att något hopp funnits, ett hopp om att livet ändå kan vara värt att leva.
