Igår kväll hade jag tänkt skriva men när jag försökte kände jag hur mina ögonlock höll på att falla ner. En del av mig ville fortsätta och övervinna tröttheten men en annan del ville att jag skulle ge efter för tröttheten och mitt behov av att få sova. Det utpelades en kamp inom mig som jag en stund inte visste hur den skulle sluta. Så kom orden ”var snäll med dig själv” farande inom mig och med dessa följde en behaglig känsla av vila i hela mig.
Jag kände hur den delen som ville bejaka mitt behov av vila äntligen kunde slappna av i vetskap om att jag skulle få mitt behov tillgodosett, så ”hon” behövde inte kämpa och strida längre. Den andra, som ville pressa mig över mina gränser insåg att ”hon” måste ge upp så även hon tystnade och blev stilla. Jag kunde gå och lägga mig och ”vi var alla” överens om beslutet så jag fick en skön sömn.
Varför skriver jag detta? Delvis för att det faktiskt hände igår men också för att det många gånger är en hjälp för mig under min dag att påminna mig om att vara snäll med mig själv, för då blir min känsla av vila djupare så jag lättare kan fokusera på det som är konstruktivt och t o m njuta av så enkla saker som känslan av varje steg när jag går.
Förutom den omedelbara känslan orden kan ha, tror jag det har stor betydelse om man försöker tillämpa dem i livet eller inte. Jag ser i mitt arbete människor som vill göra hur mycket som helst i sin omtanke om andra människor men glömmer omtanken om sig själva. De pressar sig över sina gränser, trycker ner sitt behov av vila och får huvudvärk och sömnproblem vilket för vissa leder till mer värk och kanske sjukskrivning för att kunna återhämta sig.
Vad är det då att vara snäll med sig själv? Behöver det innebära att man säger nej till för mycket arbete så man får pauser under dagen eller går det att finna sätt att vila under pågående arbete?
augusti 11, 2007 kl 12:40 e m |
Till ”Njuta”: Vilket njutbart inlägg. Jag tror jag kortar stegen och minskar ambitionen och njuter av sommaren utanför som nästan är innanför, alla fönster är nämligen öppna.
augusti 11, 2007 kl 10:07 e m |
Återigen är ditt inlägg melodiskt, NJUTbar som en sång. I sättet att veckla ut dina tankar, går de framåt, vilar, kanske tar ett steg bakåt, sedan flera steg framåt osv. Ja, det är en dans, så behaglig att följa.
Men det är inte bara formen. Även det svåra ämnet beskriver du på ett enkelt sätt.
Så till ämnet. Det är lätt att säga: var snäll med dig själv. Det är svårt att göra. Jag tänker: är jag snäll mot mig själv om jag tar en promenad, eller är jag snäll mot mig själv om jag lägger mig tidigt etc.
Jag är tyvärr något lomhörd i min förmåga att lyssna inåt. Varför har jag svårt att verkligen vara snäll mot mig själv? Jag har lust/har krav på mig själv/förväntningar från andra att göra saker. Ex. vis att skriva dessa rader innan jag går och lägger mig.
Hur upptäcker jag var g r ä n s e n går mellan att vara snäll med mig själv och att vara dum mot mig själv?
augusti 12, 2007 kl 12:00 f m |
Till myor: Tack för din fina kommentar! Det första jag tänker är att jag hoppas att du även riktar så fina ord till dig själv ibland, och att du ser på dig själv med värme och acceptans.
Jag tror man är snäll mot sig själv om man kan tänka snälla tankar till sig själv och acceptera sig själv som man är med sina fel och brister och inte för vad man presterar. Då skulle man kunna tänka om din sista fråga att det inte är så viktigt att veta gränsen utan inbjuda sig att acceptera att man inte vet och tycka om sig själv ändå för att man gör sitt bästa och mer kan väl ingen göra?
Kanske tillåta sig att vila i ett tillstånd av att inte veta?
För mig har vägen varit lång till att ibland faktiskt kunna vara snäll med mig själv. Den första upplevelsen av att det skulle vara möjligt var under en kurs i Taiji Quan 1994 då jag under liggande vilopass enligt instruktionerna provade att betrakta min andning på ett öppet och accepterande sätt utan att försöka förändra den. Jag låg där med händerna på min mage och kände hur den rördes i takt med andningen och övade att betrakta den på ett accepterande sätt och inte försöka ändra på den vilket innebar att den fick duga som den var, jag kunde bara ”se” på (blundande) utan att behöva agera.
Känslan av att acceptera andningen som den var påverkade mig så det kändes som att jag också kunde börja acceptera mig själv som jag var.
Men det var först flera år efteråt som jag plötsligt en dag, jag tror det var under ett samtal, insåg att andras krav på mig inte var så stora som jag trodde utan det jag upplevde som krav var mina egna. När jag samtidigt under övande av Taiji Quan kunde släppa mer av mina muskelspänningar än jag tidigare gjort kände jag att mina egna krav på mig själv också började släppas. Det var oerhört befriande för jag behövde inte längre känna mig stressad av krav utifrån när jag förstod att det var mina höga krav på mig själv som stressat mig mest.
Så min erfarenhet är att relationen till mig själv har stor betydelse för min möjlighet att vila, både kroppsligt och mentalt men omvänt också att vilan i min kropp (när spänningar minskat) förbättrat relationen till mig själv vilket ytterligare förbättrat balansen och vilan i min kropp (och knopp) osv, det har blivit goda cirklar när det fungerat.
Men jag känner ju också av negativa cirklar när jag anklagar mig själv för saker, känner skuld över sånt jag inte gjort eller gjort på fel sätt, då kommer muskelspänningar, irritation och livet känns tungt. Då behöver jag vara i min andning och öva grundning och påminnas om att man gör sitt bästa hela tiden och försöka vara snäll med mig själv igen och inse att jag inte hade kunnat göra på annat sätt så börjar jag komma i balans igen. Så jag ser det som en ständigt pågående övning.
augusti 12, 2007 kl 9:19 f m |
Tack! Jag blir åter påmind om att andas för andandets skull, att släppa för släppandets skull och för alla andra sakers skull samtidigt.
Blir påmind om vers 48 i Tao Te Ching, födelsedagsboken av Lao Tse: In the pursuit of learning, every day something is added. In the pursuit of Tao, every day something is dropped….Less and less do you need to force things, until finally you arrive at non-action. When nothing is done, nothing is left undone. True mastery can be gained by letting things go their own way.
januari 6, 2009 kl 6:50 e m |
[...] inlägget hittade jag samma ämne på en annan blogg. Läs gärna vad Lena Andersson skriver i sin blogg – njuta om att vara snäll med sig själv. (Klicka på ‘blogg – [...]