Varför njuta – av halka såväl som annat?

Såg några intressanta frågor som en annan bloggare ställt i ett inlägg 14 jan med rubriken ”Isbroddar…tant/töntstämpel eller sunt förnuft” , på sidan http://www.narvarhur.blogspot.com vilket fick mig att fundera vidare på mitt tidigare inlägg om att njuta av att gå på halka (i mitt fall utan broddar).

Frågorna var om det är ”….tant/töntigt att vara rädd om sig?”  och om det är ”….”duktigt,ungdomligt” att vara tvärtemot?”

Min tanke i mitt inlägg var att förmedla lite av den glädje jag kände när jag gick den där kvällen i halkan, tror det var en glädje över att ha en fungerande kropp, kände tacksamhet över hur mjuk och rörlig jag kände mig och hur lätt det var att gå trots halkan. Kände också en glädje över hur tillämpbara ”taijiquanprinciper” eller ”grundningsprinciper” var/är i det dagliga livet, i de utmaningar och svårigheter som jag möter.

Jag ser ingen ”tant/töntstämpel” beträffande broddar utan har bara inte känt behov av sådana. Jag har aldrig provat broddar men tror säkert att det kan vara som det sägs i inlägget, en ”underbar uppfinning” och det är ju bra om man kan njuta av att gå med dem liksom jag njuter av att gå utan. Det viktiga tror jag är att man inbjuder sig att njuta och uppleva glädje i sin vardag vad man än möter i sin väg.

Halkan är bara ett exempel på hur olika man kan se saker. Man kan som jag prova att utmana sig för att se om man kan göra halkan till sin vän istället för fiende, och prova att ”samarbeta” med tyngdkraften så att halkan inte längre blir ett problem. Eller man kan, som vissa personer jag känner gör, se halkan som sin fiende och spänna sig hela tiden de går och irritera sig länge efteråt för att det var halt och jobbigt att gå och för att hela ryggen och nacken börjat värka efter ”kampen” mot halkan. Ett tredje sätt valdes ju i ”narvarhur”bloggen, att hitta ett sätt att förändra kontakten med underlaget, halkan, genom att öka friktionen med hjälp av broddar, en smart lösning som också undanröjde problemet.

Men alla problem är inte så lätta att åtgärda som halt underlag. Alla möter vi nog problem i livet som inte är så lätta att hitta en lösning på. Då finns ändå olika val vi kan göra för att möta och hantera problem och svårigheter som vi inte kan förändra utan bara måste förhålla oss till. Vi kan välja att ändå irritera oss och se oss som ”offer” för svårigheter som ”drabbar” oss eller vi kan försöka inbjuda oss att i varje stund försöka göra det bästa av situationen eller t o m prova att göra varje stund till den bästa stunden i våra liv! Inte lätt men kanske möjligt?? Livet är kanske för kort för att vi ska koncentrera oss mest på det som inte fungerar, så mycket ibland att vi glömmer bort att glädjas över det som faktiskt fungerar?

För mig är det hoppfullt att lyssna på den vietnamesiske Zenmästaren Thich Nhat Hanh (se länken Plum Village eller man kan lyssna på YouTube också) som säger: ”There´s no way to joy! – Joy is the way!” med betoning på ”is”….för jag har så många gånger tänkt att jag ska sitta och vila eller göra nåt roligt ”sen”, bara jag har gjort färdigt det jag måste först, som om det går att skjuta upp livet hela tiden, som om det jag vill göra eller uppleva är något som kommer sen, i framtiden…….men när jag lyssnar på hans ord påminns jag om att det faktiskt går att hitta gläjde redan nu, i allt jag gör, att det inte är något som man måste ha mediterat i flera år för att förstå eller ”uppnå” utan möjligheten finns där, även för mig, nu direkt – ingen väg TILL glädjen, utan glädjen ÄR vägen……..att man kan välja att se det glädjefyllda, njutbara i sin väg, hitta ett sätt att njuta av det som är i livet oavsett omständigheter……så även halkan…..och det kan man ju göra på många olika sätt……

Varför öva balans?

Det jag skrev igår om att gå på halka och öva grundning ledde mig vidare till en del följdfrågor. Men jag blev så trött av att efter sjunde försöket ändå inte få till en ojämn kant i höger marginal som jag hade önskat för att det blir mer lättläst, så jag gav upp. Ska försöka släppa problemen med att ordna marginalen som jag vill och fokusera på innehållet istället.

Jag slutade igår med en hypotes om att övandet av ”push hands” (i samband med Taiji Quanövning) kunde leda till bättre balans så man lättare kan gå på hal is och att även grundningsövandet på halkan kunde leda till bättre balans när man blir ”pushad”. En tanke om att man i båda fallen övar sig i att behålla sin grund, att fokusera på ett sånt sätt att man inte blir upprotad, och om man ändå blir det att man övar att vända upprotande signaler neråt igen, att återfå balans.

Men varför öva att försöka hitta balans och kunna stå kvar när någon trycker på en (”pushar”)?
Det kan ju verka som om det skulle vara en sorts tävling eller prestationskrav att förbättra sina möjligheter att stå kvar, som om det vore viktigt att lyckas eller att vinna?
För mig handlar det inte om det utan om en önskan att i högre utsträckning och i fler situationer i det dagliga livet kunna behålla min grund och förmåga att vara i balans, att vara mer lugn och inte bli stressad eller ”upprotad” av allt som skulle kunna tänkas rubba min balans.
När jag går på is är jag glad att slippa rädslan att falla och också att inte falla för man kan ju skada sig ganska mycket så där känns det naturligt att öva och glädjas över framstegen i övandet.

Men om man vill behålla sin grund i andra situationer, t.ex i en relation, ett möte med en annan människa, kanske i en konflikt, då kan man väl öva i den situationen, i stunden, i mötet, på liknande sätt som på halkan? Skillnaden är bara att de upprotande signalerna i det fallet inte är det hala underlaget som kan rubba balansen så man riskerar att falla, utan det som upprotar kan vara starka känslor (som uppstår inom en själv) och verbala ”angrepp” om mötet med den andra personen är konfliktfyllt.
Ja, jag tror man kan öva i varje situation med en inriktning på att inte låta sig upprotas, inte låta sig ”fyllas” eller ”invaderas” av känslor eller försvar mot angrepp utan inbjuda sig att vila och behålla balans så man kan vara öppen så man kan lyssna på vad den andra personen faktiskt säger. Om man går in ett försök att försvara sig (med argument) så minskar det förmågan till lyssnande, man blir mindre öppen för nya tankar och infallsvinklar. I alla fall har jag upplevt det så när jag känt hur jag blivit ”upprotad” och ”invaderad” i situationer där jag inte förmått behålla min grund.

Men jag tror samtidigt att man har större möjligheter att kunna behålla sin balans om man inte låter övandet begränsas till samtal utan också gör det möjligt för kroppen att koordineras bättre så spänningar släpps. Det övandet kan leda till ett hållnings- och rörelsemönster som genererar mindre upprotande signaler, som annars ständigt höjer den generella spänningsnivån så förmågan till lyssnande och vila minskar.

För mig har det alltid funnits en förhoppning och en känsla av att det till synes kroppsliga övandet av taijiformen och ”pushandet” har gjort det lättare och mer möjligt för mig att tillämpa dessa principer i andra mer ”knoppsliga” (mentala; psykiska) situationer som t.ex i samtal med människor som tenderar att rubba min balans. Det samband jag redan på 1980-talet kände mellan ökad ”kroppslig” balans och avspänning och ökad ”knoppslig” (psykisk) balans och avspänning var nog den starkaste motivationen för mig till att fortsätta lära mig och öva Taiji Quan.

Att jag skriver ”till synes” och citationstecken runt kroppslig är för att jag inte tycker att det går att beskriva något som enbart kroppsligt (fysiskt) eller ”knoppsligt” (psykiskt) utan jag upplever mig mer som en helhet där de olika delarna ständigt samverkar och inte går att skilja så enkelt. Att öva stående balans när någon trycker på en är inte bara en kroppslig övning för det är inte möjligt att stå kvar om man tänker på annat eller fylls av upprotande tankar, (i alla fall inte om trycket är kraftigt). Att gå på halka är inte heller bara kroppsligt för balansen påverkas ju av hur man tänker (som jag beskrev igår).

Att njuta av att gå på halka

Idag när jag gick från jobbet i mörkret var det otroligt halt pga underkylt regn ovanpå den för några dagar sen nyfallna snön som nu blivit hård och glansig. Det låg som en ishinna överallt på marken och vägen och inte en gnutta sand hade lagts ut. Det fanns inget annat att göra än att gå på det hala.
Men som vanligt var det inga problem att gå trots den extrema halkan trots att jag har ganska hala skor och aldrig använder broddar eller dubbade skor. Kände mig glad över att kunna gå så obehindrat fast samtidigt såg jag människor stappla fram eller gå så långsamt att de knappt vågade ta nästa steg. Undrar ibland vad det beror på.

Jag har två teorier. Den ena är att jag försöker tillämpa grundningsprinciper när jag går och den andra att min balansförmåga tränats upp av alla års övande av den kinsesiska rörelsekonsten Taiji Quan. Eller kanske båda faktorerna samverkar?

Hur tillämpar man grundningsprinciper på halt underlag?
Jag tror att det första man behöver göra är att inbjuda sig att motverka det man inom Taiji Quan kallar ”upprotning” dvs att ”energin går upp” så att man börjar tänka en massa saker och därigenom tappar kontakten med fötterna, grunden. När man går på halka kan det vara tankar på att man är rädd för att ramla eller tankar om hur obehagligt det är att gå på så halt underlag. Om man känner rädsla är det också lätt att man spänner sig vilket ytterligare försämrar balansen.

Ändå verkar folk tro att man kan gå bättre på is om man spänner sig. Jag träffar i alla fall många människor som säger att de har fått ont i nacken eller ryggen för att de spänt sig så mycket när det är halt ute.
Min upplevelse av att gå på halt underlag är precis tvärtom.

Jag har gått på hundpromenader sena kvällar i flera år och inte haft lust att gå på gator med gatljus utan tyckt om den naturupplevelse en skogspromenad ger. Då har det inneburit att jag behövt gå i mörker och på stigar som varit isiga och ofta snö ovanpå isen så jag inte sett vart det varit halt. Dessutom har det funnits en hel del hinder på stigarna, som grenar, stenar och rötter som jag inte sett i mörkret men ändå behövt lyfta fötterna över för att inte snubbla. Lösningen för mig blev att utnyttja min varseblivning, att känna var jag hade mina fötter och när de sattes ner, känna om jag kunde sätta ner hela foten eller behövde flytta den lite över en rot för att den skulle stå stabilt så jag kunde ta nästa steg. Jag behövde inte tänka som jag nu beskriver utan bara känna vart fötterna placerades så anpassade de sig själva efter hindren. Det var fullt möjligt att gå i normal gånghastighet oavsett hur isigt och mörkt det var.
Men jag var tvungen att fokusera på grundningen för att fötterna skulle sättas i neråt uan att glida framåt. Om jag föreställde mig att jag släppte ner tyngden rakt ner genom foten blev det som om kontakten med foten blev helt vertikal så foten påverkades inte av den nästan obefintliga friktionen som annars skulle ha fått foten att glida. Ingen kraft fick riktas framåt, bara neråt, då kunde jag gå utan att halka.

Men det sättet att gå med fokus på att släppa tyngden rakt ner fungerade inte om jag spände mig för då blev hela mitt rörelsemönster stelt och jag låste mig i flera leder vilket gjorde det lätt att halka eller snubbla.
Om jag däremot inbjöd kroppen att vara mjuk och avspänd, och hade känslan att jag samarbetade med tyngdkraften så jag kunde känna hur all onödig spänning släpptes i nacke och rygg och neråt så en vilsam, behaglig känsla uppstod i hela kroppen, då kunde jag gå med bra balans och utan risk att falla.

Halkan idag var ju ett ännu mindre problem då marken bara var lite ojämn och inga hinder i form av rötter fanns i min väg. Det vara bara väldigt halt och jag gick med en känsla av välbehag över hur mjuk och rörlig jag kände mig och gladdes åt kontakten mellan mina fötter och underlaget.

Den första teorin handlar alltså om övande i stunden, kanske man kan kalla det att ha ett konstruktivt fokus, i det här fallet att fokusera på kontakten neråt med marken, att låta tyngden släppas rakt neråt, att vila i kontakten med underlaget istället för att upprotas och tänka att ”oj, nu kanske jag kommer att ramla”. Ett fokus på grundningsövande.

Den andra teorin handlar också om övande, och om den stämmer, så innebär den att långvarigt dagligt grundningsövande gradvis ger en förbättring av balansen, bl a i form av mer effektiva nervsignaler som reglerar balansen och bättre koordinerad motorik, starkare benmuskler etc, men kanske också en förbättring av förmågan att fokusera på grundning och inte låta sig invaderas av upprotande signaler, i detta fall halkan. Så den teorin handlar om övande som redan skett.

Jag tror att övandet jag gjort med mina taijivänner där vi stått och ”pushat” mjukt och lugnt på varandra för att hjälpa varann att hitta vår egen balans och låta kroppen koordineras på bästa möjliga sätt har bidragit. Det har varit en övning i att ständigt ”vända ner” upprotande signaler som ju lätt kommer när någon utomstående försöker rubba ens balans. Ofta har tanken kommit att jag nog inte kan stå kvar, vilket också medfört att det inte varit möjligt att stå kvar för kroppen har då låst sig i ett spänningsmönster som försämrat balansen. Det enda sättet för mig att kunna stå emot ett ganska kraftigt tryck har varit att behålla ett fokus på grundning på liknande sätt som när jag går på halt underlag.
Kanske är det så att övandet av Taiji Quan och Push Hands gör det lättare att gå på halka men också att grundningsövandet när man går på is gör det lättare att stå kvar när man blir ”pushad”?

Att njuta när livet är svårt

Går det att njuta när livet är svårt? Att njuta av livet trots svårigheter?

Ibland blir jag så trött på alla korta enkla råd från ”livscoacher” och hälsoprofeter om att stanna upp och leva i nuet och njuta av det som är, som om det vore så enkelt. Som om det inte krävs nåt annat än att bestämma sig för att vara närvarande så fungerar det och vips är man en lycklig människa. Jag tror inte att det är så enkelt.

Varje gång man lyssnar på ett föredrag från någon som ”sett ljuset” i form av någon metod som kan göra livet lättare att leva kanske man kan känna en viss entusiasm och inse att man har saker man behöver förändra i sitt liv, men hur lätt är det att göra det? Glömmer man inte ganska snabbt de föresatser man hade när man sedan återgår till vardagens rutiner med allt som måste göras och hinnas med?

Kan man öva ”mindfulness” som en speciell avgränsad övning under en dag för att sedan leva precis som förut? Är det någon idé att lägga in ett övningspass i t.ex ”mindfulness” i sitt redan överfulla dagschema om man i övriga stunder under dagen inte försöker tillämpa det man övar?

Om man har ont någonstans eller är ”upprotad” av annat som känns jobbigt och tungt är det inte alltid så lätt att finna någon njutning i närvaroövande, åtminstone har det varit så för mig. Även om jag i stunder när jag är som mest stressad, är känslomässigt upprörd över något, eller har ont någonstans i kroppen förstår att det är då jag skulle behöva öva för att må lite bättre så har jag under flera år upplevt det som svårast att öva i såna lägen.

Kanske går det inte att finna någon ställning att sitta eller ligga i som känns vilsam om det värker någonstans pga muskelspänningar som inte släpper hur man än försöker avlasta och stödja kroppen. Då blir det lätt att min koncentration hamnar i det onda istället för att kunna uppleva en behaglig vila av att följa andningen. På liknande sätt har jag ibland svårt att behålla en känsla av vila och avspänning om något hänt som gjort mig ledsen eller arg. Kanske blir det onda cirklar av att jag i såna lägen ”glömmer” att vara närvarande i min kropp, i min andning utan jag fylls av tankar på det som hänt eller av planerande av vad jag borde göra. Ibland fylls jag så mycket av tankar att det inte finns utrymme att varsebli hur jag andas eller hur jag står och går vilket jag först senare kan känna hur negativt det påverkat mitt hållningsmönster, belastat mina leder och lett till muskelspänningar som det kan ta lite tid att släppa.

Om man ska börja öva tror jag man behöver kunna känna någon form av välbehag av övandet för att man ska orka fortsätta. Om övandet leder till mer fokus på det onda i kroppen eller tankar som tynger så behöver man nog hitta något sätt att öva för att minska det som ”invaderar” eller först öva i stunder när man mår lite bättre. Om man försöker hitta en sittställning eller ett sätt att ligga som minskar det onda underlättar det ju möjligheten att öva och kunna vila. Kanske behöver man fokusera på grundning för att den förhöjda spänningen i kroppen ska börja släppa.

Min erfarenhet är att det är lättare att fokusera konstruktivt i stunder av smärta och nerstämdhet om man övat i mer positiva stunder först och kanske vävt in övandet i sin vardag så man mer eller mindre ständigt har en del av sitt fokus även ”inåt” genom att värderingsfritt och utan önskan om att åstadkomma något speciellt bara notera hur man andas och hur kroppens tyngd släpps ner genom underlaget när man ligger, sitter, står och går.

Men varför njuta? Är övandet av grunding en njutning? Det kanske kan låta överdrivet men jag tror att känslan av välbehag man kan känna när kroppen börjar fungera, när spänningar släpps av att kroppen vilar mot underlaget i god balans kan vara en källa till glädje och möjlighet att njuta av livet även i svåra stunder. Jag har vissa dagar när allt känts tungt och meningslöst efter några timmar i det tunga ändå försökt öva genom att känna hur jag släpper ner tyngden i varje steg när jag går och blivit förvånad över hur jag efter en stunds gående t o m börjat känna hur njutbart det är att gå. Den känslan av att njuta av att gå har ibland uppstått mitt under handlandet av mat inne i affären och plötsligt har jag då också kunnat börja ana en viss känsla av glädje, något jag trott var omöjligt i det tillstånd av nerstämdhet jag befunnit mig. Så för mig har möjligheten att kunna njuta av hur min kropp grundas och den glädje som då uppstått gett mig ett hopp många gånger när jag inte trott att något hopp funnits, ett hopp om att livet ändå kan vara värt att leva.

Att vara som en katt

När jag pratar om grundning och övande av grundning i varje stund, när man sitter, står, går, springer, arbetar, lagar mat, kör bil, motionerar osv så möts jag ofta av kommentaren att vi inte behöver tänka på hur vi går och springer för “det sker väl automatiskt” så vi kan tänka på annat under tiden.

Ja jag tror att det skulle kunna vara så och det kanske borde vara så om vi fungerade som människan har potential att fungera. Vi borde ju kunna vara som en katt som ju inte behöver tänka att han/hon släpper ner tyngden i fötterna när han/hon går.

Men det finns en stor skillnad på oss och katten. Likhet också eftersom vi också är ett djur och har liknande system med nerver, muskler, hjärna som avläser och tolkar signaler från muskler och leder och skickar ut ändamålsenliga signaler för bästa möjliga funktion och balans.

Men fungerar vårt system för varseblivning av var vi har vår kropp optimalt? Om man ser en katt gå på en diskbänk full med glas och tallrikar så kan man se hur graciöst och mjukt katten med lätthet passerar alla glasen utan att riva ner ett enda trots att han/hon har fyra ben och fötter att hålla reda på. Katten verkar göra det helt utan ansträngning och ser inte ut att bli att bli spänd av koncentrationen. Katten använder också sin kropp till ganska krävande fysiska prestationer t.ex att hoppa upp på något många gånger högre än sin egen kroppshöjd utan att det verkar slita på kroppen.

Vad är den största skillnaden mellan oss och katten?

Jag tror det handlar om att katten inte fyller sitt “mentala rum” med tankar, inre stress i form av olösta problem, oro eller planerande inför morgondagen eller grubblerier om vad som hänt tidigare i livet som vi så ofta gör. Katten har förmågan, kanske pga friheten från belastande tankar som tar utrymme, att vara närvarande i nuet och både varsebli sin kropp och det som är utanför kroppen. Katten har ett så tomt (eller fritt, rymligt, öppet) “mentalt rum” så den kan hela tiden, i varje steg, uppfatta var den har sina tassar och var de placeras i förhållande till föremål/hinder. Då behöver inte katten medvetet öva sig i grundning för att balans och självreglering av systemen i kroppen ska fungera.

För oss däremot, är det svårare. Jag tror det främst beror på att vi tänker för mycket. Tänkandet är en gåva vi människor har men om det blir för mycket så vi blir stressade av det och det hindrar vår förmåga att varsebli vad som faktiskt sker i kroppen, så är nog tänkandet en riskfaktor också, en bidragande orsak till att vi får problem med våra kroppar i form av spänningar, värk, belastningsskador, artos osv.

Dessutom har tänkandet en hög prioritet i vårt samhälle. I skolan t.ex så värderas de teoretiska ämnena högre och de mer praktiska ämnena minskar i omfattning. Vi får lära oss att sitta stilla och läsa och tänka och skriva som om det vore betydligt viktigare än att lära oss att ta hänsyn till våra kroppar och deras funktion. Det bortses från behovet av att ibland vara fri från tänkande och krav på att göra och prestera och istället få uppleva vilken vila och glädje det kan ge att “bara” vara……….

Men vi har alla en kropp. Och vi “är” alla en kropp, inte bara en kropp, men också en kropp, vår kropp är en del av oss själva och en del av vårt varseblivningssystem. De signaler vi får från våra kroppar har stor betydelse för vår förmåga till glädje, för att kunna känna välbehag, att kunna njuta och vila. Om vi känner obehag från kroppen eller att den känns stel eller spänd eller t o m har ont någonstans i den så påverkas vi negativt så det kanske höjer vår stressnivå eller vi blir trötta osv.

Jag tror vi skulle må bättre av att vara mer som katten, att vara närvarande i vad som sker i kroppen så att den ges möjlighet att fungera på bästa möjliga sätt utan onödig ansträngning. Men hur kommer vi dit om vi är stressade, trötta, spända, upptagna av tankar?

Jag tror inte det räcker med att tänka att gången sker automatiskt och reglerar sig själv om vi, som de flesta av oss, har gått i många år med huvudet fullt av tankar vilket lett till att vårt rörelsemönster blivit påverkat på ett negativt sätt. Vi har “banat in” ett rörelsemönster och en hållning som blivit “normal” för oss och som förmodligen upplevs som normal men som troligen pga nedsatt varseblivning (när vi tänkt istället för lyssnat på kroppen) blivit mer”låst” och spänt än vad som vore optimalt och välfungerande.

Därför tror jag att vi är många som behöver öva oss i grundning när vi går och står. (Och när vi sitter och gör annat också). När vi flyttar fokus från tänkandet och planerandet framåt osv till att känna hur vi sätter i hälarna när vi går och inbjuder oss låta kroppens tyngd släppas ner genom fötterna, och föreställa oss att den släpps vidare ner i underlaget, så uppstår ofta en vila som påverkar hela kroppen generellt så musklerna blir mer avspända och ges möjlighet att fungera på ett mer ändmålsenligt sätt.

Fokus på grundning bidrar efter hand till en känsla av mental vila, pga att muskelspänningar släpps och att vi får en vila från tankar som annars bara fortsätter.

Testa gärna eller om du redan testat att gå med grundningsfokus, kommentara gärna med frågor eller egna upplevelser och erfarenheter. Min erfarenhet är att om man provar, utan att pressa sig, under en längre tid finns förutsättningar för att komma i kontakt med ovanstående principer.

Ger sömn vila?

Det är något jag normalt skulle svara ja på och ofta känner jag mig utvilad när jag vaknar. Men i morse vaknade jag med precis samma tankegångar, planerande och problemlösningsfunderingar som jag hade när jag gick och lade mig igår kväll. Det kändes som om bara min kropp fått vila men att inget ”rensande” alls skett i min ”skalle”.

Jag hade hoppats kunna börja dagen med en känsla av att vara utvilad och öppet kunna ta in intryck både inifrån och utifrån utan ”dimma” som grumlar varseblivningen. Varför hade inte sömnen gett mig den vila jag behövde?

Kom att tänka på frågan: ”Varför ska man meditera?” från en av Thich Nhat Hanh´s böcker, ”Mandelträdet i din trädgård” (The Miracle of Mindfulness), och där han svarar något om att det är för att få fullständig vila vilket han beskriver inte alltid sker under sömnen. När jag läste det trodde jag inte riktigt på det för jag brukar uppleva sömnen som en skön vila. Men idag blir jag tveksam. Kanske behöver jag något annat sätt att vila än bara sömn?

Jag tror på att inbjuda vila under hela dagen och i allt man gör och om det fungerar kanske sömnen ger tillräcklig vila? Men dagar när man inte förmått vila och behålla vila och balans utan kanske pressat sig med både mer arbete och lösande av problem än man orkat med så kanske det behövs något annat än bara sömn?

Att vila under arbete

Fortsätter på min fråga om det går att vila under en ”stressig” arbetsdag mitt under arbetet eller om man behöver pauser. Jag tror man behöver ta pauser för reflexion under dagen. Men jag tror inte att pauser är en garanti för att man ska känna sig utvilad efter arbetet och inte ta med sig arbete hem eller undvika få ont i nacke-axlar. Jag tror man kan behöva finna sätt att vila även mitt under arbetet för att inte fyllas på med inre stress.

Att vara snäll med sig själv och respektera sig själv och sina gränser innebär för mig bl a att skydda sig själv från överbelastning, t.ex från krav utifrån eller egna krav. Att ta ansvar för att hålla sitt mentala rum någorlunda tomt och inte låta det fyllas på med inre stress. Att försöka undvika att bära med sig olösta problem och inte låta sin energi upptas av att ständigt tänka på allt ogjort arbete.

Det handlar också om att skydda sin kropp från överbelastning. Många tänker nog att det inte är något problem när fysiskt tunga jobb inte längre är så vanliga men de flesta av oss överbelastar våra kroppar ständigt genom att sitta, stå och gå i alltför låsta och spända hållnings- och rörelsemönster. Detta medför i sin tur en högre generell stressnivå för även om man inte känner att musklerna är onödigt spända så påverkas man av dem. (Dessutom leder förhöjd spänning under lång tid förr eller senare till värkproblem). Man skulle kunna säga att en del av känslan av att vara stressad är att man ”jagar” sig själv genom den förhöjda spänningen i kroppen.

Enligt min erfarenhet är det svårt att känna denna förhöjda spänning om den inte är så stark att den redan lett till smärta och värk. Jag som övat avspänning trodde själv att jag var ganska avspänd tills jag under en tredagars kurs med mycket grundningsövande upptäckte en för mig helt ny känsla av vila och avspänning. Då först förstod jag hur spänd jag varit innan fast jag inte trott det! Men skillnaden i vilonivå generellt blev stor, för mycket av min oro och stress var också borta vilket jag förvånades över (men också var glad för).

Jag tror att det är svårt att varsebli sina spänningar om man är spänd. Lättare att känna när spänningsnivån höjs från ett tillstånd av lägre spänningsnivå eller avspänt tillstånd. När man är avspänd är det också lättare att varsebli hur man använder sin kropp så att man inte fortsätter belasta den i ofysioligiska hållnings- och rörelsemönster. Även lättare att varsebli sådant som är utanför en själv.

Min erfarenhet är att jag lätt fylls av för mycket tänkande vilket minskar min varseblivning både inåt och utåt. Jag tror jag försöker hitta en balans mellan tänkande och varseblivning så inte tänkandet tillåts att ständigt dominera. När jag tänker för mycket höjs spänningarna i musklerna och jag glömmer att varsebli min kropp så jag belastar den fel utan att märka det. När jag flyttar fokus från tänkandet och problemen till att varsebli kroppen genom grundningsövande minskar både spänningsnivån i kroppen och mitt mentala rum töms och blir öppnare så jag kan vila.

Övande av grundning kan man göra var som helst och när som helst även under arbetet. Jag har funnit det nödvändigt för att behålla min balans, vila och förmåga att lyssna öppet vilket också underlättar möjligheten att se nya lösningar på de problem jag möter.

Att vara snäll med sig själv

Igår kväll hade jag tänkt skriva men när jag försökte kände jag hur mina ögonlock höll på att falla ner. En del av mig ville fortsätta och övervinna tröttheten men en annan del ville att jag skulle ge efter för tröttheten och mitt behov av att få sova. Det utpelades en kamp inom mig som jag en stund inte visste hur den skulle sluta. Så kom orden ”var snäll med dig själv” farande inom mig och med dessa följde en behaglig känsla av vila i hela mig.

Jag kände hur den delen som ville bejaka mitt behov av vila äntligen kunde slappna av i vetskap om att jag skulle få mitt behov tillgodosett, så ”hon” behövde inte kämpa och strida längre. Den andra, som ville pressa mig över mina gränser insåg att ”hon” måste ge upp så även hon tystnade och blev stilla. Jag kunde gå och lägga mig och ”vi var alla” överens om beslutet så jag fick en skön sömn.

Varför skriver jag detta? Delvis för att det faktiskt hände igår men också för att det många gånger är en hjälp för mig under min dag att påminna mig om att vara snäll med mig själv, för då blir min känsla av vila djupare så jag lättare kan fokusera på det som är konstruktivt och t o m njuta av så enkla saker som känslan av varje steg när jag går.

Förutom den omedelbara känslan orden kan ha, tror jag det har stor betydelse om man försöker tillämpa dem i livet eller inte. Jag ser i mitt arbete människor som vill göra hur mycket som helst i sin omtanke om andra människor men glömmer omtanken om sig själva. De pressar sig över sina gränser, trycker ner sitt behov av vila och får huvudvärk och sömnproblem vilket för vissa leder till mer värk och kanske sjukskrivning för att kunna återhämta sig.

Vad är det då att vara snäll med sig själv? Behöver det innebära att man säger nej till för mycket arbete så man får pauser under dagen eller går det att finna sätt att vila under pågående arbete?

Att njuta av det som är

Idag en solig varm dag och jag tänkte njuta av lugnet och tystnaden ute på gräset i trädskuggan. Då startade grannen sin gräsklippare och körde ihärdigt vilket medförde ett ganska kraftigt motorljud under lång tid.  Först blev jag lite irriterad och hoppades att han skulle sluta snart så det skulle bli tyst.  Men ”oljudet” fortsatte och jag försökte ändå vila genom att blunda och känna hur bekvämt jag låg på filten på gräset. Jag tänkte att jag ändå ville njuta av den här stunden jag hade och inte störas av ljud jag ändå inte kunde påverka. Då plötsligt upptäckte jag att gräsklipparljudet var ganska trevligt! När jag blundade ”såg” jag vilka bilder som följde med ljudet, och de var positiva med sommardagar och vackert väder. Bilderna och minnena var så positiva att jag till och med började njuta av gräsklipparens motorljud så jag slutade längta efter tystnaden.

Det blev en skön och njutbar vila fast jag först inte trodde det. Kanske behöver inte verkligheten vara så ”njutbar” eller på ett särskilt sätt för att vi ska kunna njuta? Kanske går det att njuta av det som är om man inbjuder sig att vila istället för att göra motstånd, irritera sig på det som man upplever som störande?

Att njuta

När jag först tänkte börja skriva funderade jag på namnet ”Vilan” för att vila är viktigt i mitt liv och troligen i andras liv också. När det namnet redan var upptaget blev jag först besviken men kom att tänka på varför jag uppskattar vila och varför jag försöker finna en vila i allt jag gör. Vila är ju inget mål i sig, tänkte jag då, även om jag tror vila behövs för återhämtning och för att man ska fungera som människa utan att bli för uttröttad, utbränd, stressad, irriterad eller få belastningsskador eller vad nu bristande vila kan leda till.

Jag kom på att jag ser vila som en förutsättning för att kunna njuta av livet. Hur ska man kunna njuta om man ständigt är fylld med krav på allt som måste göras? Och vad är det för vits att leva om man inte njuter av att leva?

Njuter av att skriva nu och hur jag sitter i stolen men ska ut och njuta av havsvattnets svalka en stund. Ser fram emot fortsatt diskussion och hoppas på kommentarer.

Lena Andersson

”Njuta”, leg. sjukgymnast, Taijiquanlärare, fyrabarnsmamma mm